Jag har en lista här hemma, en lista på olika personers gissningar: hur tung och lång kommer Pytte vara när hen kommer till världen och vilken dag kommer hen? Idag är det den 13/9 vilket är datumet jag gissade på och den första gissningen jag stryker eftersom ingen bebis syns till än. Svårt var det att gissa och jag gissade givetvis mer utifrån att jag vill att föda barn så snart det bara går än utifrån vad jag faktiskt tror. Om jag ens kan skilja de två åt, hehe... 

 

De senaste dagarna har jag haft mer mensvärkskänningar och idag har det huggit till i ljumsken då och då när jag varit ute och gått. Hoppas att det betyder att Pytte är påväg åt rätt håll och att kroppen håller på att förbereda sig på att kläcka. Imorgon har jag träff hos barnmorskan och förutom att jag hoppas att allt ser bra ut så hoppas jag att det blir sista gången jag träffar henne innan återbesöket!

 

Idag har jag hunnit med massor av saker, men höjdpunkten var ändå ett telefonsamtal med pappa. Jag är så himla glad att han ser fram emot detta barn så himla mycket och att han kollar läget med oss båda samt uttrycker sin längtan och pepp både genom sms och samtal. Många i min familj är väldigt obrydda om detta lilla knyte som är på G, men då är det tur att jag har en stor familj så att det ändå återstår många som vill vara med i det och som vill stötta mig. Mest pappa. Det är kanske inte så konstigt då han är min stjärna, min fasta punkt och min trygghet. Jag är otroligt tacksam över att mitt barn kommer få en sådan morfar! Det om något betyder enormt mycket för mitt mammahjärta. Jag kommer gå i tusen och åter tusen bitar den dagen jag ser de två tillsammans första gången. Om jag inte är helt trasig av kärleksöverdos redan vilket det är stor risk att jag är.