Idag går jag in i vecka 35. När denna vecka är slut är jag alltså närmare 40 veckor än 30... Det går inte att förstå och jag kan säga det hur många gånger som helst: det har gått så himla fort och så otroligt sakta samtidigt. Funderar mycket på om Pytte ligger kvar i samma position som hen gjorde senast BM kände efter, det vill säga med huvudet nedåt. Nästa gång jag ska besöka BVC är i slutet av augusti och då bör hen göra det så jag håller tummarna! Önskar att jag kände en barnmorska som kunde känna efter redan nu så att jag får stilla min nyfikenhet. Att känna efter själv hjälper föga, hade koll ett tag men nu känns det åter igen som att det bor en bläckfisk i min mage eftersom det bökar och pillras på precis överallt.

 

Idag var jag på mötet med psykologen, och det gick jättebra. Dessutom tog jag bara fel dörr en enda gång innan jag hittade rätt, woopwoop! Hon var helt fantastiskt att prata med och vi har bokat in ännu en träff i slutet av månaden. Idag hann vi med massor på bara en timme, allt ifrån att jag fick berätta om olyckan som tog min lillebrors liv, mitt kontaktnät i stan och hur min ångest påverkar mig till hur jag känner inför graviditeten och att bli mamma. Hon var grym på att bekräfta och förklara olika saker, och jag känner att det kommer vara en superbra grej för mig att träffa henne då och då. Påväg därifrån var jag en salig blandning av känslor och kände mig skakig och känslig. Jag höll på att börja gråta av rördhet när jag såg en kråka på parkeringen utanför BHV enbart för att den var så himla fin!