Igår var det mors dag. Jag kan inte påstå att jag egentligen har något behov av själva firandet, men samtidigt så kändes det just igår ändå lite ledsamt. Det finns så många kanaler som pumpar ut att en ska visa sin uppskattning, köpa presenter och liknande till sin mamma. Ett grattis, en kram, ett kort. Och sedan regnar det bilder och uppdateringar runt om en från alla som blivit uppvaktade: som fått teckningar från sina barn, som serverats frukost på sängen, vars partner tog disken och lagade både lunchen och middagen. Då kändes det liksom lite extra att jag är själv, det är ingen annan som rycker in och tar disken eller som väcker mig och talar om att jag är en skitfin mamma och att jag kämpar på bra. Jag har ju väldigt lätt att fastna i känslolägen och i ångest så det var en tuff start på dagen - samtidigt som det var så fint för jag fick tillfälle att tänka extra på att jag faktiskt är någons mor. Katlas mor. Och det är ta mig fan en ständig gåva och att hon lever och mår bra är ett kvitto på att jag faktiskt gör något rätt.

 

På eftermiddagen ringde jag Anna, sedan gick vi till Ica och köpte en fryst prinsesstårta. Alla anledningar att käka tårta är bra anledningar, det är ett av mina motton. Vi kollade Buffy och tårtade oss innan hon åkte hem igen. Då fick Katla prova äta lite klämmis (som hon inte ens gillar men en måste ju testa lite!) och efter det blev hon så trött att hon somnade i matstolen... SÅ GULLIGT! Alltså lätt bland det gulligaste hon någonsin gjort. Och efter det, ja då kom Malin förbi med rosor och choklad. Då blev jag rent rörd på riktigt, det var enormt uppskattat! Men nästa morsdag, då sätter jag nog Katla med papper och målarfärg och får min livs första morsdagspresent från henne.