Första riktiga snön har täckt marken det senaste dygnet och julen närmar sig med stormsteg. Jag är en julälskare av rang och trots att julen detta år är högst oklar än så länge så längtar jag. Innan jul är det dock flytt som gäller och det längtar jag faktiskt om möjligt ännu mer till. En betydligt större lägenhet med uteplats mot skog, gräs och odlingslotter är både barn- och hundvänligt som tusan och att vi kommer ha tvättstuga i lägenheten känns mer än lyxigt!

 

Julen är som bekant en typisk familjehögtid vilket för mig är en del av dess charm. Inte nödvändigtvis blodsfamilj, men att omge sig med människor en tycker om och mysa järnet. Jag har en hel del sådana människor och det är jag mer än tacksam för, och jag vet att många inte har det och det gör ont i mig. Jag önskar att ni som läser detta öppnar upp ert hem och bjuder in en vän eller bekant som ni tänker kan vara ofrivilligt ensam under dessa tider! Tyvärr påminner familjehögtiderna mig även om en del tunga saker som jag förnekat under en längre tid men som blir tydligare och tydligare för mig och som jag numera jobbar på att acceptera och bearbeta. Det är nämligen en del av min egen familj som under en lång tid varit väldigt oengagerade i mig och som även är väldigt ointresserade av Katla. Den delen som rörde enbart mig har varit väldigt jobbig, att jag legat på psyk och velat dö men dessa personer har knappt lyft luren och ringt och kollat läget. Men nånstans har det varit väntat. När Katla kom till trodde jag naiv som jag är att det skulle ändras. Att de ur min familj som varit mindre brydda om mig skulle engagera sig i Katla ändå, för att hon är ett barnbarn och en egen individ. Tyvärr blev det inte så och det gör mig så väldigt ledsen! Inga sms med frågor om hur hon mår när hon är sjuk, inga grattissamtal på födelsedagen, inga besök trots att jag ringt och bjudit in. Dom känner inte Katla och dom verkar inte vara intresserade av att lära känna henne heller och jag är väldigt besviken på dessa personer, men jag ser också att det är deras förlust.

 

Min samtalskontakt sa till mig för ett år sedan att jag antingen kan stånga mig blodig för att försöka uppnå en förändring som nog inte kommer ske, eller så kan jag acceptera, sörja och bearbeta. Hon frågade mig vad jag hade gjort och vart jag hade varit om det handlat om Katlas mående och svaret var för mig självklart och det var även så långt från vad jag själv fått nu när det handlade om mig.